Det var väl så det såg ut från början. Jag hade andra planer och de krockade med STT Eskilstuna. Men så vipps så hade de planerna ändrats och möjligheten fanns där.
Men uppladdningen var en annan historia. Det var ju helt klart inte en av de bättre. Snarare nog en av de sämsta på länge för min del. Efter förra helgens magiska och helt underbara träningshelg i Sälen fjällen så åkte jag på en liten förkylning.
Inget farligt egentligen, men lite små störigt, har inte kunnat köra på med träning som jag velat och mycket energi har gått till enbart för att göra bra ifrån mig på jobbet. I lördags var något av en kulmen då jag låg hemma större delen av dagen med lättare feber men ändå ryckte upp mig för att jobba kväll och fram till efter midnatt. Så sent i säng och upp tidigt. Feber och förkylning kändes bättre men en mage som var i uppror gjorde att det var svårt att ladda med energi.
Ändå så styrde vi kosan vid 0730 mot Eskilstuna. Och väl där så efteranmälde vi oss, nu var det ju betalt så nu var det bara att försöka finna energi. Och sakteligen så började den smyga sig på, det började kännas som race dag. Högst osäker på krafter och kapacitet dagen till ära, men det kändes ändå som om det skulle bli kul. Riktigt kul.
Både jag och Annica skulle springa det längre alternativet på 10 km och så farsan också. Så vi var en hyffsat taggad trio som värmde upp och minglade runt med delar av Salomon - TNT - löpfamiljen innan start. Jag spejjade efter välbekanta ansikten, vi var ju ändå i Eskilstuna. Men saknade nog mer folk än vad jag kände igen.
Dock var det riktigt peppigt att både Niclas Sjögren och Henrik Pilvinge var där för att kämpa om vinsten. Också Petra Kindlund var på plats för att vinna damklassen.
Vi var var några som tog täten och for iväg. Uppför den hemvana "monsterfys" pulkabacken och tvärs över grusvägen in i skogen, skön stig en bit för att sedan rusa nerför längsmed grusvägen, ta en tvärhöger och ta stigen tillbaka mot vilsta via höghöjdshinderbanan. Varvning vid målområdet och uppför downhil serpentin kurvorna.
Lite drygt 1800m löpta och en rätt intensiv inledning minst sagt. Här hade jag dock släppt de 3 främsta kunde se ryggen en bit fram på 4:an och låg tätt i rygg på 5:an. Några meter bakom mig följde 7:an och 8:an men sen hade det blivit en lucka.
Jag försökte återhämta andningen och liksom komma "ikapp" med puls och energiförbrukning. Det gick rätt bra, men kunde känna att jag inte var 100%:ig hade helt klart lite lägre max tak idag, så saknade det där lilla extra trycket.
Så jag anpassade mig till förutsättningarna och försökte ligga på och mala i ett relativt högt nöt läge i stället. Förhoppningarna var att tappa någon bakom och kanske gå om de jag kunde se framför så småningom. Fram mot kilometer 4 så kom back priset, ett kul litet inslag, där man dippade tridentpinnen vid botten av backen och sen väl upp på toppen av backen igen för att få en "backtid" Här ökade jag på lite och killen bakom hängde med men 8:an hade släppt. Väl upp så var killen bakom mig nog lite mer sliten då han hade svårt att få fart på benen igen. Jag fick en liten lucka.
Snart hade han kommit tillbaka igen men inte tillräckligt för att komma riktigt nära. Jag ökade lite på tempot här, det böljade, var kul underlag och relativt snabbsprunget, jag gillade det, luckan växte. Efter en stund kom jag på mig själv med att tänka vad fan gör jag, är det inte tävling?, Springer du här och lallar?, sätt lite fart för tusan.. Jag fick liksom påminna mig själv att öka. Jag såg dock inte till 7:an bakom mig. Jag körde på.
Med lite drygt 2 kilometer kvar kunde jag skymta en tröja långt där framme. Men det var ju inte den 5:a som dragit ifrån mig sist. Måste ju ha varit 4:an. Jag blev hungrig och ökade på, det gick neråt nu, jag gillar neråt, jag rusade, med ca 600m kvar så kom jag ikapp den neongul klädde killen. Men behövde jag verkligen spurta, tänk om han bara var seg och sprang 5 km. Vet inte riktigt vad jag tänkte här.
Jag slänger ur mig något guturalt när jag är uppe jämnsides med honom "5:an eller milen?" Han svarar stönande "milen" Jag replikerar "Jag med" och så ökar jag, värsta energi boosten.Jag spurtar mot mål. Jag han före honom. Dock bara med ett par sekunder, även om jag aldrig riktigt kände att det blev någon spurtstrid. Det blev en 5:e plats helt klart nöjd, med tanke på dagsformen så var det faktiskt över förväntan.
Farsan sprang på i vanligt maner, han hade dock kunnat kutat lite fortare enligt honom själv, Annica mosade på ordentligt och sprang sin snabbaste terräng mil hittils, grymt! Vann gjorde Niclas Sjögren före Henrik Pilvinge och Petra Kindlund vann damklassen.
Det var riktigt kul att kuta i Eskilstuna och banan var ritkigt snabb och varierad.. Det var nog det första loppet jag sprungit där sedan Råbyrekarne åren någon gång på 80- talet. Vilket är aningen märkligt då jag ändå bott där i över 30 år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar