Träningsläger fjällen del 3

 

Andra dagen, 3:e passet, sista delen.

Det var dags att börja röra sig hemmåt. Vi hade gott om tid och kunde ta det riktigt lungt. Vi var inte riktigt klara än utan skulle göra ett träningsstopp på vägen men annars var det ju bara hem vi skulle.

Efter att ha packat oss i ordning så styrde vi mot Sälfjällstorget, ett bekant ställe om inte minst för att det var här som Salomon trailtour finalen gick förra året. Vi hade som plan att kuta samma skidbacke som då och även springa delar av bansträckningen.

Det visade sig inte vara några större problem till en början. Mina vader skrek visserligen och varnade om kramp inledningsvis, detta gick så småningom över och väl när jag började närma mig toppen så kände benen ganska pigga. Annica imponerade och hängde på fint. 

Väl här uppe så fick vi kika runt lite då det var en aning svårare att orientera sig utan snittslar, men snart hade vi funnit rätt stig som tog oss över till den grusväg som vi skulle följa en bit uppför för att sedan vika av från in på vandrings/skoterlederna.

Vi sprang i något som kan liknas vid intervaller då vi försökte kuta på för att vänja fötter och steg vid det för oss ganska ovana underlaget vid ett lite snabbare tempo, för att sedan sagt ner, gå och återhämta innan vi kutade på igen.

Skillnaden mellan nu och finalen i fjol var enorm. Nu var det ju varmt till att börja med, inte alls lika blött var ju en annan grej och avsaknaden av snittslar en tredje.

Löpningen var om vart annat underbar och snabb för att bytas ut mot teknisk och lite långsammare. Riktigt härligt att kunna vara ute så här. De två passen igår kändes lite i kroppen men annars var vi båda två oförskämt pigga.

Snart så var vi på väg tillbaka mot Sälfjällstorget och väl uppe för att ta den sista långa utförslöpan ner mot den inledande skidbacken så ser vi faktiskt spår av Salomon trailtour, nya fräscha kilometer markeringar ligger i en hög och 4 kilometers skylten sitter fint uppsatt, det ryser till lite, snart ska vi ju vara här igen och tävla. 

Vi sätter fart ner för den långa härliga utförslöpan, ingen dis den här gången, kanske inte riktigt samma sug på att vilja vara framme och i mål. Men ändå ren och skär löplycka. Det spritter i benen och de snabbt växlande underlaget triggar verkligen igång mig, det är spänger, lera, diken, skoterled, sten, myr, mjuk stig och allt bara passerar under mig i en rasande fart. Jag hoppar över diken och likt trestegs teknik tar mig över de bredare myr/ler sträckorna där mina fötter söker tuvor att landa på. Jag frustar på och ökar tempot där jag kan, adrenalinet är igång, jag passerar vandrare och hundar. Och så vipps så står jag där vid avstigningen på liften. Lycklig, med jordens leende, vänder mig om och ser Annica komma löpandem frustande, med samma leende. Grymt!

Det är inte över än. Vi tar oss tillbaka till dör vi kom upp för skidbacken (alltså inte samma väg ner som på loppet i fjol) men samma väg som vi tog oss upp idag. Här ser vi på varandra, blickar säger mer än ord. Satan vad grymt det kommer att bli att kuta nerför. Säger ses där nere och sätter fart.

Det är lerigt och halt till en början, jag glider och bromsar lika mycket som jag springer, fort går det, genom det lite högre gräset, och oj ja just det där kom ju det knepiga diket, hoppar, landar, glider. Nu lite bättre fäste, ökar på och kan ta ut stegen. Det går undan nu, underlaget är mjukt, klaffsigt och sluttar nerför, det ger en lite extra hjälp med fartökningen, jag rusar på det, skvätter för varje steg och känslan är så himla fri. Jag är fri!

Snart är även Annica nere och tillsammans tar vi oss till bilen. Byter om till lite torrare kläder och käkar mellis. Dags att fortsätta hemmåt.

En grym träningshelg och kvalitetstid ihop. Viktigt och bara så härligt!