Ångaloppet - 13

Vilken revanch!

Igår så var det dags för Ångaloppet, ett lopp som jag har sett fram emot ända sedan förra årets deltagande.

Mycket för att det var ett så välannordnat arrangemang och för att loppet i sig sjäv är en så galet bra blandning på löpning, simmning och äventyr. Men också för att få ta revanch. Vetskapen att vi hade kunnat gjort det så mycket bättre förra året om förutsättningarna varit annorlunda har gjort att jag längtat efter en ny chans. Och nu var ju chansen här.

Det var mycket som var sig likt, loppet, stämningen, äventyret. Men samtidigt en hel del som var annorlunda, vädret var en aning bättre, vetskapen om vad som skulle komma fanns där tillskillnad från sist och våran energi var en helt annan.

Ja Ångaloppet kör man i lag och är ett amfibielopp bestående av ca 20 km terränglöpning och ca 2000 m simmning fördelat på 25 simsträckor. Och återigen så ställde jag upp tillsammans med farsan så att verkligen revanchen skulle kunna bli ordentligt. Samma lag konstellation helt enkelt men med nya förutsättningar en helt annan energi och betydligt bättre förberedda.

Det började närma sig start, vi hade gjort vad vi kunde i förberedelseväg, tiden var inne. Vi hade kommit överens om att ställa oss lägst bak i startgrupp 2. Vi skulle inte komma att ha något med topp placeringarna att göra, men så länge ingen olycka drabbade oss så var ambitionen betydligt högre satt än att ta oss runt. Så startgrupp 2 av 3 kändes helt ok. Tanken var att gå ut ganska långsamt, inte så mycket för min skull men för att få igång farsan och för att han skulle känna sig bekväm med tempot och trygg i att kunna köra på utan risk för kramp och krämpor.

Sagt och tänkt. Starten gick och vi stack iväg. Vi märkte inte av någon tjurrusning där vi befann oss i startfältet. De runt omkring oss höll helt enkelt ett lite lägre tempo än oss. Vi började avancera i fältet, inte fort och inte dumdristigt, men att springa var det som gällde för oss och inte gå vid minsta uppför eller tekniska bit. Det var långa stunder svårt att ta sig om långsammare löpare men när vi kom ut på en längre bit grusväg så rullade vi på, tillämpade god teknik och även om jag sprang baklänges så gled vi förbi fler löpare.

Den inledande löpsträckan är ca 7,5 km innan vi få hoppa i vattnet för första simningen. Vid det laget var vi varma och längtade mer eller mindre efter vatten och få simma lite. Simningen kändes bra, riktigt bra. Vi tappade inga placeringar här som föregående år. Fler löpningar väntade men var skönt att vara igång. Efter att ha varvat härlig terränglöpning och sjösimning och avklarat 5 simsträckor så sprang vi in mot varvning.

Det kändes bra, riktigt bra, energin var grym och vi kände oss pigga. Visst kändes det att jag hade varit ut i över en timma men ändå kändes det väldigt lätt. Samtidigt ville jag inte ta ut något i förskott vi skulle ju nu ut på skärgårdsvarvet, byta sjösimningar mot havssimning och skogslöpning mot kuperade, hala stenhällar. Vädret var dock mer med oss i år, vattnet kändes varmare, vi höll oss i rörelse hela tiden och stannade bara för att fylla på energi. Det var aldrig ens nära att frysa till skillnad mot sist när jag skakade som löv i vinden.

Bansträckningen var lite annorlunda i år, så löpningen fram till första simningen på skärgårdsvarvet var lite längre och gick upp på en höjd. Men det var mest skönt och när vi väl kom fram till första simningen så kändes det riktigt fint att få sträcka ut och svalka av sig. Här började något av ett pärlband där löpningar och simningar avlöste varandra titt som tätt och nedräkningen av simsträckor gick fort. Oj vad kul vi hade. Vi tappade inga placeringar, men vi tog väl inga heller direkt. Utan mosade på i ett ganska mysigt och kontrollerat tempo. Det kändes fint, riktigt fint, jag levde, vi levde.

Väl framme vid Rensholmen och vändningen hemmåt så hade vi faktiskt tagit ett par placeringar och det på simsträckorna. Det var inga problem att hålla tempot vi hade. Mina ben kändes fräscha men både jag och farsan kunde känna av våra vänsteraxlar och han hade lite kramp känningar som spökade i sina ben. Det blev dock inte mer än spökande.

Snart hade vi simmat den sista simningen och det var bara den avslutande löpningen kvar in till mål kvar. Här blev vi peppade av åskådare av att vi minsann bara hade 20 sekunder fram till laget framför och att det var ju ingenting. Så jag peppade på farsan och vi ökade på. Snart var vi ikapp och om laget före, ett damlag. Men när vi närmade oss dem så hade vi också sett att det inte var allt för långt fram till nästa lag, ett herrlag. Så peppandet fortsatte och med ordentlig teknik och härligt flås tog vi oss ikapp och om även dem med ca 250 meter kvar till mål. Väl i mål blev det den sedvanliga trippel burpeen, det kändes grymt!

Revanchen var ett faktum med en tid på 3h22min, 30 minuter bättre än sist. Men framförallt en helt annan energi. Vi blev lag 84 av 124 och lag 68 av 81 i herr klassen. Detta och då hade vi kört kontrollerat och myst loppet igenom.

Detta föder ju givetvis tanken på att köra på hårt och att verkligen utmana sig själv nästa gång. Ja för en nästa gång måste det bli. Men just nu njuter jag av stunden.

REVANCH smakar GOTT!