Jakten på Monstret: Vansbro terrängmaraton -13

Japp då var det gjort!

Jag och den fantastiska Annica som var min coach, fotograf, chaufför och mitt stöd för dagen tog oss i god tid till Vansbro. Så grymt att ha henne med. Det var mulet och svalt, perfekt löpväder. Efter att ha hämtat nummerlapp och kikat på starten/målet så var det bara att ta och byta om och käka lite mellis innan det var dags för lite uppvärmning.

Jag han träffa Glenn från Team Nordic Trail och Micke aka Stigarna innan start och vi han bubbla lite om banan och önska varandra lycka till.
Sen bar det av.

Starten gick faktiskt ganska lungt och sansat till. Det tog någon kilomter innan det började vara någon slags rythm. Men efter 2 kilometer var jag inne i det. De första 3 gick på strax över 12 minuter. Sen höjde killen framför mig tempot till strax under 4 minuter per kilometer jag nöjde mig med att ligga på mellan 4,10 - 4,20 per kilometer. Killen framför drog långsamt, långsamt ifrån. Men det gjorde även jag från de bakom.

Den första milen gick på 42 minuer nästan prick. De första 15 kilometrarna på 63 minuter. När jag nådde ditsansen för halvmaraton så hade jag varit ute i 1 och en halv timme. Det kändes bra, det kändes grymt bra! Jag flög fram och löpglädjen var enorm. Jag låg tvåa, visserligen flera minuter efter ettan men ocksp ett gäng minuter före tvåan.

Sen tog det roliga slut, Nej riktigt så illa var det inte. Men vid 25 kilometer ungefär så fick jag ont i ljumskarna, båda sidorna samtidigt, inget som kom smygande eller började göra ont, det kom rätt plötsligt och gjorde riktigt ont. Men det vara bara att fortsätta nötandet. Jag blev givetvis tvungen att slå av lite på tempot. Och någo kilometer senare började även fotlederna göra ont. Och utan mina grymma fotleder är jag rätt skrallt sagt inte mycket till löpare.

Jag slog av ytterligare på tempot. Och snart blev jag passerad av löpare. Först tänkte jag vad tusan, hur mycket har jag saktat ner egentligen. Innan jag insåg att de allra flesta som passerade mig var löpare som sprang halvmaraton sträckan. Men en och annan var i samma klass som mig, det tog emot i själen. Jag som inte ens var särskillt trött. Dumma ben, eller var det kanske jag som varit dum som hade öppnat för hårt. Men det kändes ju så bra.

När det var 13 kilometer kvar så kom Micke ifatt mig, Bara hans närvaro och goda energi gjorde att jag höjde mig och kunde öka på lite, lyckades hålla hans rygg i 4 kilometer ungefrär innan jag var tungen att sänka tempot igen. Ljumskarna pinade mig verkligen. Det blev 4 riktigt tunga kilometer. De gjorde ont. De tog på psyket. Var jag trött, Nej!

När jag såg 5 kilometer kvar skylten så ökade jag på, tänkte att nu får det göra hur ont det vill, men fram till mål ska jag mosa så gott jag kan. De sista 5 kilometrarna blev en blandning av smärta och löpglädje en riktigt bergochdalbana. Men i mål kom jag. Tiden då, ja den var några minuter bättre än i Helags i fjol, 3timmar och 40 minuter. Men då var bansträckningen även 1 kilometer längre så med det i åtanke så var tiden kanske snarare 9-10 minuter bättre. Det känns helt ok så här efteråt. Visst lite bittert att ljumskar ska bråka och försämra tid och resultat. Men ljumskarna var nog en bieffekt av min rätt optimistiska öppning. Och ett snitt på 5,10 per kilomter än ändå helt klart godkänt. Och lika så en 11:e plats i resultatlistan.

Hur var bansträckningen då. Ja det var alldeles för mycket grusväg, lite trist men nu har jag sagt det och det var nog det enda dåliga. När det inte var just grusväg (upp mot två tredjedelar kändes det som) så var det helt galet fina stigar och omgivningar. Dryga längs med räls sträckningar, balansprövande spänger, böljande stigar, sega stigningar, super härliga nerförslöpningar och magiska åsar. En riktigt fin bana med andra ord.