 |
| www.mirandakvist.se |
En lång frukost väntade, härligt att i gott sällskap babbla loss ordentligt och tagga inför söndagens "dagen efter" löpning. Här var ambitionerna för dagen lika många som gäster i frukost matsalen.
Men när klockan började närma sig 10 så var vi ändå en ganska stor skara som skulle ut på en tur.
Vi började i väldigt lugn takt arbeta oss uppåt längs Trail Åre stigen. Här dröjde det inte länge innan några av oss tröttnade lite på tempot och ökade på. det var skönt att känna lite flås.
Än så länge var stigen ganska smal och mestadels under trädens tak så en behaglig skugga svalkade oss. Underlaget var ganska mjukt och benen, ja det är knappt så man kan tro det, men de kändes betydligt piggare än gårdagen. Tänk vad sömn och ett par koppar kaffe kan göra haha.
Snart var vi uppe över trädgränsen där vi lekspringde och inväntade de övriga. Här blev det lite gruppfoto och dags att säga hejdå och tacka de som inte skulle fortsätta upp mot toppen av skutan för en trevlig helg.
Sen satte vi fart upp mot skutan. Stigarna var fina, hårda och mjuka i en härlig blandning. Här ovan trädgränsen så var vi oskyddade under solen. Och det gassade verkligen på, vilken dag det var, vilken värme, vilka omgivningar, så härligt!
Visst det var tungt, det var en salig bladning av att springa, jogga och gå/klättra uppför som gällde, det tog tid och det var galet varmt. Men vi tog oss hela tiden uppför och då vi inte hade något vatten med oss i dag så var det en riktig fröjd att stöta på ett forsande vattendrag som kunde släcka törsten i alla fall för stunden.
Till slut så var vi ändå uppe på toppen, riktigt vackert i det klara och soliga vädret. Det fläktade skönt och vinden svalkade verkligen våra svettiga bara överkroppar åå vilken känsla av att leva.
Vi stannade inte så länge där uppe innan vi satte fart nerför Till en början var det allt för trixigt för att det skulle gå att släppa på, men allteftersom så ökade vi tempot. Och studntals kändes det nästan som om jag flög fram, vi skrattde, flamsade och fullkomligen njöt men med fullt fokus på vart fötterna landade.
Snart var återigen på den smala skuggade stigen och vipps så var vi framme vid Tott. Visst min antagligen spruckna stortå skrek lite illa av den tuffa nerförslöpningen, vi var skitiga och det ömmade lite här och var. Men vi hade ändå snittat ett 5 minuters tempo de 12 kilometrar och 980 fallhöjdsmetrarna som vi var upplevde och besegrade, vilket tyder på hur härligt fort vi tagit oss nerför, för uppför gick det inte sådär väldans raskt.
Efter att ha tagit en dusch sagt hej till de få som var kvar och käkat lite så var det återigen dags att kliva in i bilen och starta hemresan. Resan gick bra, timmarna flöt på. Jag och Per hade trevligt och honom släppte jag av i Gävle innan jag fortsatte den sista timman hem till Falun och underbara Annica som jag inte sett på över en vecka, längtade verkligen.
Här kommer en liten film som den grymme Daniel Skog har gjort från Jämtlandstriangeln unplugged:
Det har verkligen varit en helg att minnas, en helg jag kommer att leva långt på.
Tack alla härliga vänner i löpfamiljen, Ni är alla guld värda!
 |
| foto: Daniel Skog |
Snart var vi uppe över trädgränsen där vi lekspringde och inväntade de övriga. Här blev det lite gruppfoto och dags att säga hejdå och tacka de som inte skulle fortsätta upp mot toppen av skutan för en trevlig helg.
Sen satte vi fart upp mot skutan. Stigarna var fina, hårda och mjuka i en härlig blandning. Här ovan trädgränsen så var vi oskyddade under solen. Och det gassade verkligen på, vilken dag det var, vilken värme, vilka omgivningar, så härligt!
Visst det var tungt, det var en salig bladning av att springa, jogga och gå/klättra uppför som gällde, det tog tid och det var galet varmt. Men vi tog oss hela tiden uppför och då vi inte hade något vatten med oss i dag så var det en riktig fröjd att stöta på ett forsande vattendrag som kunde släcka törsten i alla fall för stunden.
Till slut så var vi ändå uppe på toppen, riktigt vackert i det klara och soliga vädret. Det fläktade skönt och vinden svalkade verkligen våra svettiga bara överkroppar åå vilken känsla av att leva.
Vi stannade inte så länge där uppe innan vi satte fart nerför Till en början var det allt för trixigt för att det skulle gå att släppa på, men allteftersom så ökade vi tempot. Och studntals kändes det nästan som om jag flög fram, vi skrattde, flamsade och fullkomligen njöt men med fullt fokus på vart fötterna landade.
Snart var återigen på den smala skuggade stigen och vipps så var vi framme vid Tott. Visst min antagligen spruckna stortå skrek lite illa av den tuffa nerförslöpningen, vi var skitiga och det ömmade lite här och var. Men vi hade ändå snittat ett 5 minuters tempo de 12 kilometrar och 980 fallhöjdsmetrarna som vi var upplevde och besegrade, vilket tyder på hur härligt fort vi tagit oss nerför, för uppför gick det inte sådär väldans raskt.
Här kommer en liten film som den grymme Daniel Skog har gjort från Jämtlandstriangeln unplugged:
Det har verkligen varit en helg att minnas, en helg jag kommer att leva långt på.
Tack alla härliga vänner i löpfamiljen, Ni är alla guld värda!
 |
| foto: Erik Ahlström |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar