Jakten på Monstret: Kullamannen 2013 BOOM!

Sååja!

Då var det gjort, vilken fantastisk helg det har varit.

Torsdagen.

I torsdags så for vi från Falun ner mot Skåneland och Kullaberg. Väl framme på Camp Mölle så slog vi upp tält och tog oss iväg till tävlingscentret ca 500 meter därifrån i Björkeröd för att ordna med efteranmälan till "The Dark Side" löpningen senare på kvällen. Inga problem. päväg till baka såg vi till att få i oss lite käk och hejjade på alla de härliga löparvänner som hängde i Salomon lägret. Oo en sån härlig vibe. Nu var det bara att byta om och jogga ner mot tävlingcentret och starten för att invänta mörkret och den kommande pannlampelöpningen.

I skymningen så var det sedan dags att dra iväg. Jag och Annica hade bestämt att hålla ihop trots våra olika löptempon under det här "för loppet"och vi ville kämpa på som det lag vi ändå är.

foto: www.kullamannen.com

Bansträckingen var teknisk och härlig, den innehöll smakprov av allt som Kullen och Mölle har att erbjuda: stigar, grusväg, klippor, branter, Nimis, obanat, lera och mycket mer. De 9 kilometrarna och ca 400 fallhöjdsmetrarna tog sin tid. Och vi hjälptes åt. Annica fick kämpa på lite hårdare än mig men gjorde det med bravur. Det var en skön genomkörare inför vad som komma skulle på lördagen men samtidigt inget som skulle själa för mycket energi inför just lördagen. Efter målgång så väntade köttsoppa, eldshow och löpnörds häng. Mätta och belåtna joggade vi tillbaka till Camp Mölle för dusch och sömn.

Fredagen.

Efter en ovanligt god tältnatt så vaknade vi till fågelkvitter. Lite fix sen styrde vi mot Arild och Rustarhållsgården där jag hade bokat frukostbuffe. Där satt vi länge och njöt och åt oss mätta av de lokala delikatesserna och ekologiska utbudet. Sen bar det av tillbaka mot Camp Mölle för tältihoppackning och sen vidare mot Kullens fyr och dess dramatiska omgivningar, där sprang jag lite branter och vi fotade en del. Innan vi tog oss vidare ner mot Nimis och Ladonien. Där vi promenerade och rekade ett par timmar och bara njöt av natur och varandras sällskap.

Mot nästa boende. Vi tog oss mot Ängelholm där den mycket lägligt för min start på lördagen placerade stugan väntade. Här mötte vi upp morsan, farsan och vovve. Trevligt familje häng och middag avlöpte laddande inför lördagen. Ja lördagen med det stora L:et. Min riktiga tävlingsstart för säsongen och på en ny distans för på såhär lång distans som det skulle vara har jag aldrig tävlat tidigare. Det var även säsongs premiär för Annica som ville ta förbättra fjolårets resultat och tid och för farsan som förutom säsongs premiär skulle göra Kullamannen premiär.

Lördagen.

foto :Jesper Brunholm Scharff

Så var det dags. Efter en vanlig frukost och den vanliga pre race-magen så småjoggade jag i sällskap av Annica iväg mot start ca 5 minuter från stugan. Det var lite pirrigt precis som det ska, jag var laddad med behärskad och allt underkontroll. Det mesta släppte dock när allt fler välbekanta ansikten dök upp och det var omöjligt att inte ryckas med i den uppslupna stämningen. Det snackades taktik och upplägg. Jag hade dock min plan klar, en plan jag i efterhand är nöjd att jag körde på även om jag fler än ett par gånger under loppet var tveksam till beslutet. Spänningen till start trappades upp ytterligare av de 3 marsch trummisar som malde på med "Karolinernas Dödsmarsch" men peppigt var det allt och snart så for vi iväg.

foto :Jesper Brunholm Scharff

Det var lite svårt att hålla igen till en början men jag lyckades skapligt. Efter någon kilometer kände jag mig dock i fin form och inte särskillt ansträngd så jag ökade på lite och tog en del placeringar. De första 8-10 kilometrarna var lätt sprugna om än böljande och krävande men ack så härliga, jag flöt på fint och var i min egen bubbla precis enligt plan. Jag försökte hålla ett stabilt tempo som jag visste att jag kunde nöta på i men samtidigt ligga på tillräckligt för att spara in tid där det ändå var lättlöpt och kunna gå och ta det lungt där terrängen ändå skulle tvinga ner tempot senare. Det här lyckades jag bra med då jag prickade in nästintill exakt 45 minuter per mil de första 3 milen och låg på 2h12min vid de första 30 kilometrarna, så ett helt ok tempo med andra ord.

foto :Jesper Brunholm Scharff

Det hade flytit på rätt fint såhär den lättsprugna biten, visst jag fick stanna och dra ut en stor sticka ur stortån och hade snavat ordentligt en gång som resulterade i ett ordentligt fall. Men annars kändes det fint rent fysisk, mentalt hade jag det tufft mellan kilometer 24 och 29 fram till Arild och mat/dryck stationen. Men det släppte efter stoppet när vi kom in i skogen igen. Jag försökte få fart i kroppen igen och hoppade lite extra över stenar och rötter, allt för att få till ett lite mer plyometrisk rörelsemönster än det nötande som varit. Och snart så fick jag till den välbekanta "Running high" känslan och det flöt på som det skulle. Här sprang jag och 2 andra löpare i sällskap så jag hade hängt av mig lurarna och vi snackade lite och löpningen var avaktande inför Dödens zon som vi precis hade äntrat och vi visste allt för väl vad som väntade. Nerför var jag snabbare än mitt sällkap uppför var de strået vassare. Jag måste dock erkänna att jag är riktigt IMPONERAD av killen bakom mig (Mjukis brallan) som tog sig förbi mig i backen uppför Nimis och som sedan höll undan och gick i mål före mig. Han hade en skön stil och i motsatt till de allra flesta som sprang Ultra distansen så hade han varken vätska eller energi som jag kunde se med sig och enligt vad han sa så hade han aldrig sett eller varit i terrängen förut. Och klädd i mjukisbyxliknande byxor och vanlig t-tröja frågade han mig ca 1/3 del uppför Nimis sluttning om det var långt kvar och när jag svarade JAA vi har gjort kanske 1/3 del. Så ökade han på och försvann.

foto :Jesper Brunholm Scharff

foto: www.thesummitmtb.blogspot.se

Dödens zon gick enligt plan. Jag gick upp för de mäktiga lutningarna och sparade på energin. Visst det var klättrande/krypande på hög nivå uppför Håkulls brant där lutningen inte tillåter något annat och där det porösa underlaget inte håller för annat än försiktighet. En och annan sten ven förbi men annars inga större problem. Nedför lät jag benen mosa på, där var de fortfarande pigga. Vid varvningen inför den avslutade 12,8 kilometers svarta banan så var jag full av energi. Något som ändrades ett par kilometer in då tröttheten börade göra sig påmind, nog främst då solen låg på ordentligt, så nedräkningen fram till Kullens Fyr började i mitt huvud och längtan efter vatten var stor. Jag hade valt att ha med sportdricka och hade börjat bli tämligen trött på den. Och visst efter 4,5 h så börjar energin tryta lite. Jag hade käkat en energi bar under loppets gång, en näva russin vid varvningen och i Arild blev det 3 tomater och en näve chips. SÅ jag hade antagligen kunnat käkat mer, men det kändes rätt ok ändå.

foto :Jesper Brunholm Scharff

foto: www.thesummitmtb.blogspot.se

Snart hade jag passerat distansen för halvägs och vågade öka på stegen lite. Vid dens avslutande halva Håkull stigningen så placerade jag en drös löpare som sprang 12,8 plus dödens zon och det gav en ordentlig energi boost. Jag rusade ner mot målområdet och väl övermållinhen så firade jag min första Ultra med att göra 3 ordentliga Burpees.

foto :Jesper Brunholm Scharff

Tiden då ja 5h0min53sekunder så jag missade 5h med lite drygt en minut. Och placeringsmässigt så kom jag 21:a, Jag är nöjd, riktigt nöjd. Enligt uppmätningar så var bansträckningen ca 49 km och det var närmare 1400 fallhöjdmetrar. Så tillsammans med torsdagens löpning så blev det 58 kilometer löpta i helgen och närmare 1900 fallhöjdsmetrar (nästan 52 x Vilstabacken för er som vill ha något att jämföra med)

Vid mål stod Morsan och väntade och tillsammans väntade vi in vänner och bekanta samt farsan cch Annica. Välbehållna i mål så for vi mot Ängelholm för dusch och tillsnyggning innan vi återvände till Arild och Rustarhållsgården för After Run Grill Buffe som satt sagolikt bra och tillsammans njöt vi av dagens strapatser, löparvänner, familj och nyfikna.

Söndagen.

Efter att ha packat ihop oss lämnade vi Skånde och styrde upp mott vättern och Tibro där vi stannade hos brorsan som fyllde 25 år. Ett mysigt stopp och med fika som energitörstande kroppar gladeligen smaskade i sig. Ytterligare energistopp blev det i Askersund i kvällssolen där kaffe och glass avnjöts. Sen bar det av raka vägen hem till Falun. Riktigt skönt att vara hemma. Även om det helger som denna är nästan lika skönt att vara borta.

Vänner och andra som skriver berättar om helgen:

Per Johansson

Miranda Kvist

Hanna Elisabet

Marianne Nygren

Jakten på Monstret

måndag 13 maj 2013

Kullamannen 2013 BOOM!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Om mig

Blogg Läsning