tisdag 9 oktober 2012

Tjurruset 2012





Hallå!

Oj en hel vecka sedan senast nu.

Hur som helst så blev det en ganska så lugn vecka fram till lördagens Tjurrus. Kroppen och jag var inte riktigt överens så det kändes som en god idé att inte köra på allt för hårt.

På lördags morgonen så körde jag och plockade upp de som skulle med i bilen. Vi blev 4 glada och taggade själar. Jag och farsan som visste vad det handlade om då det var vårat 5:e tjurrus, Henke som skulle springa det för första gången och Antti som inte skulle springa men som är en fotograf av klass och som låtit sig övertalas att det nog skulle vara kul och att det nog inte skulle ta allt för lång tid ändå.

Väl uppe i Hägernäs så bytte vi bilen mot pendeln och for vidare mot Åkersberga. Vi hade det väl inte direkt stressigt och han gott oh väl byta om till herrarnas första startgrupp som jag och farsan skulle springa i. Men någon vettig uppvärmning hans inte med det blev lite 100 meter joggande fram och tillbaka framför startfållan innan det blev dags att knöka ihop sig och invänta de sista minutrarna till start.


Jag han med att hejja på och peppa lite med Per och Tuggarn precis innan start, vi önskade varandra lycka till och så small startskottet.
Det blev ett himla "tjurrusande" i början den mer eller mindre redan nersprugna ängen som nyss var så rymlig kändes trång och det vara hälar och vassa armbågar lite här och var. Och än värre blev det när den stora massan av löpare skulle ta av tvärt till höger, över ett dike och in på en grusväg. Väl här började fältet styra upp sig lite och efter ca 1 kilometer så kom en mindre skidbacke. Här tunnades fältet ut ytterligare då det var många som valde att gå. Det var inga problem att kuta och det fanns flera vägar upp att välja på så här tog jag ett gäng placeringar.


Väl upp på toppen så går det snart nerför, något jag gillar, jag är snabb nerför så kunde ta några placeringar till. Enligt statestiken så var jag 62:a upp på backen och 57:a i mål så med facit i hand så var det ungefär den placering jag hade här i nedförslöpningen efter den först kilomtern som jag också hade i mål. Dock så hade jag tappat placeringar då jag blivit omsprungen av några men också sprungit om flera löpare på vägen till mål.

Det var som tjurruset har varit de senaste åren lerigt, och åter igen lerigt. Visst man vet vad man får och det är ett förbannat kul lopp en riktig gristävling. För vissa en upplevelse och ett jippo som mest handlar om att ta sig runt och är något så långt ifrån trygghetszonen de kan komma till en svårtränad kraftmätare för andra. Jag är nog mer åt den senare kategorin. Det är inte längre någon jätte upplevelse men det är fortfarande spännande att se hur jävlig och hur lerig de har lyckats göra banan och om de har fixat några hinder och i sånna fall vilka. Det är en mil av köttande helt enkelt. Det jag kan tycka är lite trist är när det blir allt för mycket köande eller annan terräng som gör att det går ut över löpningen. Det får gärna vara ordentligt tufft och skitigt, men det skall gå att springa.

 
Det är något som brukar gå att lösa genom att träna och platsa i första startgrupp, där blir det inte lika mycket kö-bildning eller åtminstånne fram tills dess att man springer ikapp tjejerna som startade en timma innan. Men i alla fall några kö-fria kilometrar.

Terängen mellan backen och fram till den ca 8:e kilometern var ganska blandad, träsk/kärr, obanat och kuperat, smal stig och brett motionsspår, ja en salig blandning där man fick ösa på med vetskapen att det nog snart skulle dyka upp något som gjorde att man kunde återhämta andning men jobba med grisslitandet i stället för att man så snart som man tagit sig ur geggan/diket/kärret/träsket/surhålan eller vad det nu kunde vara, kunde ösa på igen och passa på att njuta av känslan av att springa. Innan alltsammas upprepade sig igen.

 
Framme vid den ca 8:e kilometern så kom snart vad många kom att uppleva som det värsta på banan i år. Det ca 500 meter långa 3 delade diket och nej man skulle inte springa över det utan i det, det var till midjan djupt med någon flytande form av sörja och dikesväggarna hala som tusan visst det gick att springa en meter eller två på sidan såpass lågt ned att man inte hamnade utan för snitslarna och fuskade men då man halkade så mycket genom att göra på det sättet så var det inte lönt, utan bättre att pumpa på i sörjan och försöka ta sig förbi de framför, mest tjejer som gick här faktiskt.

Det var lite av en befrielse att komma upp ur skiten men också lite av en besvikelse att vi inte hade blivit tvugna att åla genom dikesrören, det hade varit grejer det. Härifrån var det relativt snabblöpt in i mål, en liten fint den sista 500:ingen innan mål då man trodde att man i stort sett var framme innan  man insåg att banan svängde till höger i en lång sväg och över ett par hinder innan upplopps rakan tog vid.

Lika kul som vanligt. Tiden på 57 minuter räckte ovanligt långt i år, en 57:e plats vilket känns riktigt bra. Dock så vet jag att det hade kunnat gå snabbare då en bråkande ländrygg de första 3 kilometrarna nästan fick mig att bryta. Men runt den 4:e kilomtern så hade det släpp och jag kunde gasa på. Riktigt skönt att jag inte bröt.

Farsan tog sig runt på 1h11m och Henke på 1h22m, även det två riktigt bra insatser med tanke på deras förusättningar och den gågna säsongens tränings kvalité för dem båda.

Antti tog obscena mängder bilder, något som kanske kommer att visa sig här inom kort eller på hans egen sida Antti


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar