söndag 23 september 2012

Salomon Trail Tour Sälen




Ja då var det gjort. Salomon Trail Tour Sälen var sannerligen en angenäm upplevelse. Vi kom upp på fredagen. Vi denna gång var Annica, Annicas mamma och jag, Annicas syrra och mina päron skulle dyka upp först på lördagen, dock var vi lite för sena upp för föreläsningar och jipppon. Men stämningen och förväntan var där.
 
Vi snubblade över utegymet på kvällspromenaden och vi lekte loss en stund med hinderbanan, balanshoppande och däckdragning innan det blev dags för en mysig kväll i stugan, käk och sömn.
 
Uppe tidigt i morse en riktigt äggig och kaffig frukost och sen proenad för att kolla in läget på Sälfjällstorget och hämta ut nummerlapparna. Det var nu på förmiddagen som min plan var att avgöra vad jag skulle ha på mig på loppet. Det var svårt då  vi hade lite olika väderuppgifter att gå efter samt att vädret varierar en hel del både i livlighet och i temperatur upp på fjället jämfört med nere vid start/mål.
De få plusgraderna övertygade mig inte riktigt, men vinden var nog inte så farlig och det regnade/snöade ju inte än i alla fall. Tänk om det skulle spricka upp.

 
Nere vid nummerlapps utdelningen så stötte jag på Micke som driver sidan Stigarna, en riktigt härlig kille och skön energispridare. Och hack i häl så kom även Miranda Kvist, bloggare och precis som Micke en härlig energispridare. Efter att ha chillat runt lite och kollat in starten som efter endast ett 50 tal meter tog höger runt byggnader och förbi liften för att sedan kämpa sig hela vägen upp för Tomas skidbacke och ja det var både sumpig/blött och ojämnt/tovigt gräs. Fy vad kul detta skulle bli.

 
Hem och luncha och spela Labyrinth innan det blev dags att bege sig till Sälfjällstoget för mingel, uppvärmning och start. Efter ytterligare lite klädvelande så hade jag bestämt mig. Och uppvärmingen kunde börja, snart ropade de in oss i första startgruppen på 21 kilometer till startfållan och sstämningen var sådär magiskt laddad som den är precis innan man får kuta iväg. Jag, Annica och Farsan skulle springa den längre 21 kilometers distansen och Annicas mamma och syrra den kortare 10 kilometers distansen. Och min mamma var supporter och fotograf supder du extra ordinair ;)
 
En raket for iväg och small och så gick starten . Vissa drog på ordentligt men jag försökte hålla mig chill, vilket var rätt så lätt då den inledande skidbacken var tyngre att bestiga än vad jag nog trott, men jag höll min position och vi kämpade oss upp. Vi hade inte riktigt nått upp till toppen när vi hörde smällen och förstod att det gått 5 minuter och att 10 kilometers gänget nu också startat.

 
Väl upp på fjället så tog det några hundra meter innan benen började förstå att det skulle gå fortare och lättare nu. Här hamnade jag ganska själv rätt fort. Kom inte riktigt ikapp de framför men drog ifrån de bakom lite. Det var trixigt med fjällbäckar och stenar, mycket stenar, hade svårt att få till drivet i  mina fotleder som jag utnyttjar så mycket. Kändes som om jag inte var så snabb här, och så fort det blev lerigare eller stigigare ja så fort det blev lite mindre sten så fläskade jag på, så jag höll ändå min position. Ett par kilometer innan 10 kilometers slingan skulle ta av så blev jag ikapp och omsprungen av ledarna på den distansen, det var kända ansikten och jag hejjade självklart på dem.


Det flöt på fint jag försökte hålla drivet uppe, det varierade mellan ordentligt trixigt, och hyfsat lättsprunget. Här blev jag ikapp sprungen men samtidigt närmade jag mig två andra vilka jag tog mig om. Vi hade nu sprungit 10 km. Sen gjorde sig magen till känna och det var bara ett vika av från stigen och göra det som måstes, de två jag passerat för ett tag sedan passerade mig och jakten kunde börja igen. Tryckte i mig en energi gel och fortsatte hålla tempo. Snart var vi inne på en svag stigning en stigning som höll i sig i några kilometer, inte mycket till stigning men ack så lång. Här lpg vindarna på, de var riktigt kyliga, dimman blåste så om vart annat såg man knappt och det föll snöblandat. Här hade mer kläder varit skönt, tappade känseln i händerna och höger sida av nacke, kind, och knä men det var bara att mala på.
 
Vid ca 5 kilomter kvar precis i slutet på den där kalla biten och sega stigningen så kom Micke ikapp mig. Det var en riktigt energi höjare, vi drog på och turades om att ta tät. Och vips så var det dags för nerförs och det vet vi ju alla att jag gillar. Jag stack ifrån Micke och såg 2 andra löpare långt där framme och hade gruvägen fortsatt hela vägen till mål så hade jag passerat dem, men nu mitt i en snäv kurva så drog snittslingen oss tvärs över ett dike och rakt ner. Det här var den lätt roligaste biten på banan, rusa nerför i mjukt, blött, sump, över diken och tvära svängar, knappt så att benen bar och fort gick det, vilken känsla. Snart tog asfalten vid och målakan vidare in i mål.
1h54min blev tiden och en 12:e plats. Helt ok. och en väldigt kul bana, en riktigt kanon upplevelse.


 Annicas mamma och syrra gjorde sitt första traillopp och var riktigt nöjda, kul, kul. Och farsan tog sig i mål utan krämpor eller kramp känslor ett riktigt bra besked. Och Annica som inte ha sprungit någon längre distans sedan Amfibiemannen tog seg runt banan på glädje pepp, riktigt bra jobbat.


Till kvällen så blev det bankett och prisutdelning. De välförtjänta tour vinnarna fick applåder och priser det var en riktigt trevlig kväll. Vi fick också lite information m hur STT kommer att se ut nästa år. Riktigt peppigt.
 
Nu är det dags att styra upp lite frukost och städa stugan innan hemfärd. Hej och hå!

2 kommentarer:

  1. Grymt jobbat! Själv tycker jag roligaste biten va de steniga partierna innan vätskan, jäklar vad jag flög fram men sen kom ju motvinden och jag blev en glasspinne. Vi ses snart igen.

    SvaraRadera
  2. Roligt, var ordet! Kul att ses igen.

    SvaraRadera