Mara premiär!
Ja i lördags så var det dags, både för min del och för Helags Adventures att köra sitt första Marathon.
Det blev en succé både för arrangörerna och för mig.
Vi, jag och Annica begav oss upp mot Funäsdalen från Falun i fredags, där vi hade ett rum väntandes på Grönländaren, resan gick bra och det var härligt att komma upp till fjälls. En del stopp pga de mysiga men rätt knäppa renar som vistades lite väl ofta på vägen men annars en trevlig stund i bilen.
Lördagen och dagen för loppet inleddes med en uppfriskande dusch och en rejäl frukost (många ägg och mycket kaffe) För att sedan ta oss ner till Funäsdalens fjällmuseum och turistbyrå där bussen som skulle ta mig och de andra löparna som inte ville ta oss för egen hand till Ljungdalen. Här stötte jag på en kille från Eskilstuna, världen är liten ibland, menar det är ju ändå min favorit butik Mest Ute i Eskilstuna han jobbar på, men ändå hade jag ingen koll på att han skulle hit. Kul i alla fall.
På bussen till Ljungdalen så insåg vi att det var ju faktiskt samma väg som bussen åkte som var bansträckningen för loppet, ca 3,7 mil grusväg och 5 kilometer asfalt. Visst det var ju schysst att för omväxlings skull få se bansträckningen, men samtidigt fick jag ju se de rejält tilltagna backarna. Här kändes min målsättning på att ta mig genom distansen på under 4h ganska långt borta.
Väl framme i Ljungdalen så gick tiden fram till start riktigt långsamt. Man ville ju bara komma iväg nu. Vi var 20 löpare som hade tagit oss till start och 8 till som skulle ansluta halvvägs för att springa halva distansen.
Vi hade snackat en hel del om hur vi tänkte disponera loppet och om olika upplägg och om energi åtgång. Jag hade dock min plan ganska så klar från början. En plan som jag är nöjd med att jag kunde hålla ganska så bra.
Loppet startar och vi får sätta fart. Det blir dock inte en sån "tjurrusning" som jag är van vid från trail loppen. Utan här smygs det igång lite, lite väl segt tycker jag och hittar snabbt mitt "mys tempo". Som också är det tempo som jag planerat att hålla uppför för att sedan utmana mig och mitt steg nerför, och lägga orken på att kunna springa i ett skapligt tempo på flacken.
Mitt tempo visar sig duga gott till en 6:e placering i fältet under de första 4 kilometrarna uppför, sen kom det en liten bit nedförs då jag enkelt satte rull på benen och gled förbi 2 löpare till en en 4:e placering. Nu gick det uppför i nästan en mil. Jag kunde se en löpare framför mig men jag hade svårt att ta mig närmare honom så länge som det gick uppför, ville ju inte bränna för mycket kraft. Uppe vid 15 kilometers markeringen på Flatruet så så avtog uppförsbacken och det gick flackt en stund. Jag kunde fortfarande se löparen framför mig, men han låg lite för långt fram för att våga ödsla någon större energi på att närma mig. Jag visste ju att det skulle gå nerför strax. Och mycket riktigt snart började nerförs löpningen ca 6 kilometer mer eller mindre nerför. Jag gled ikapp och förbi honom, kändes som om jag flög fram. Det kändes så grymt bra. Men jag visste att det kunde svänga fort och försökte hålla tillbaka min iver.
Vid Mittådalen och halvvägs så låg jag fortfarande trea dock hade jag börjat få en brinnande känsla i fotsulorna och visst började väl benen bli lite trötta. Jag hojtade till Annica som stannade och hejade/servade och pusspausade mig lite varstans under vägen att jag ville byta skor vid 25 kilometers markeringen.
Så vid 25 kilometers markeringen stod hon och väntade och mina Adidas Ace åkte av och Inov 8 F-Lite 220:orna åkte på. Här överraskade Annica mig med mjölkchoklad, riktigt bra grejer då jag annars pedantiskt hållt mig till min plan 2 muggar vatten på varje stopp var 5:e kilometer och energi gelar på förutbestämda tider.
Med den nya energin så löpte jag på. Jag och löparen som jag nyss passerat låg nu jämsides. Och så förblev det fram till nästan 30 kilometer. Där efter stummade jag i benen rejält och började få jobbigt att hänga på. Jag fick släppa honom och till och med gå lite, det kändes dock bara värre så jag joggade och efter en stund så kunde jag börja springa ordentligt igen. Det gick nerför igen och jag blev riktigt frustrerad som inte kunde släppa på som jag vill och brukar då musklerna skrek ordentligt och det gjorde ont av att ta ut stegen. Men jag sprang i alla fall än så länge.
Snart tog asfalten vid och jag visste att det inte var långt kvar men också att det inte var över än. Den näst sista kilometern, väntade något av den segaste backen jag stött på (nog mycket för att jag redan hade löpt 40 kilometer) Men jag segade mig upp, här kollade jag mig över axeln några gånger med insåg att det nog inte var någon som skulle ha sparat sig nog för en spurt och då jag inte ens kunde se någon bakom mig kändes placeringen rätt trygg. Även tiden visste jag vid det här laget var så gott som avklarad.
Jag kunde lugnt och behärskat ta mig den sista kilometern fram till och in i under målbågen, armarna i skyn jag kände mig som en vinnare. Tiden 3h 42min. Jag är riktigt nöjd. Första maran på tävling avklarad.
Det var ett dunder härligt lopp. Riktigt bra väder, ca 7-12 grader och betydligt varmare när solen tittade fram. Lite lagom vind och några droppar duggregn. Jag kunde verkligen njuta av den friska luften och av alla intrycken. De magnifika omgivningarna och den storslagna naturen.
Lite synd var det så klart att loppet inte gick utanför grusvägen då hade jag njutit till fullo, för detta var lite väl hårt och inte riktigt min melodi, men det visste jag ju också redan innan jag anmälde mig.
Detta var ju för övrigt mitt första lopp i år som gick på väg så lite skoj att dra till med något rejält.
Efter en dusch så blev jag bjuden på en riktigt god middag av Annica. Hon var verkligen dagens hjälte så som hon servade, hejjade, fotade och tog hand om mig. Så bra är hon.
Vi började vår färd hemmåt, stannade på vägen på en mysig plats bland fjällbjörkar där vi slog upp tältet och sov.
En riktigt bra tripp. Ett riktigt bra arrangemang. En riktigt kul utmaning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar