Vilken känsla!

Ja men precis så känns det. Kroppen värker på ett sånt där mysigt sätt där det känns att man har haft kul.

Veckan började ganska lungt, då jag enligt plan haft den gågna veckan till att skola in mig på ett 6 veckors träningsupplägg som ska ge den behövliga träningsdosen och fokusera mer på de träningsformer som behövs inför ett lyckat genomförande av AmfibieMannen. Det är många olika pusselbitar som jag och min lagkamrat pusslat med men som vi nu känner att vi har någorlunda koll på och är redo att satsa på de närmaste 6 veckorna.

Träningen kommer vara varierad och anpassningsbar efter humör och dagsform. Men också något att bita i. Riktigt kul att se hur det går och hur vi coachar varandra.

Om veckan började ganska lungt med inte allt för tung eller för den delen inte heller så många tränade timmar, utan snarare ganska mycket mindre tränat än en vanlig vecka så fick veckan sin kulmen nu i helgen då det blev mer än de första 5 dagarna på veckans 2 sista dagar, riktigt najs.

Så till veckans höjdpunkter.

Salomon Trail Tour Skatås GBG (En riktig tuffing) Bansträckningen var ritkigt kul Asfalt 5%, Stig 35%, Mosse 5%, Skog 15%, Liten stig/djurstråk 35%, Berghällar 5%, KUL 100%  

Jag var där i god tid på morgonen och kunde insupa stämningen och mysa mig in i peppen. Det var tillskillnad från större delen av Sverige toppen väder med sol och lite fläktande vindar. Som det redan hade snackats om innan så skulle det bli tuff konkurrens i toppen vilket kändes riktigt kul. Det kändes efter lite uppvärmnings löpning och testande ritkigt fint att ställa sig i startfållan. Starten gick och jag tog rygg på Emelie som låg och lurade strax efter Petra den första kilometern, då den första uppförslöpan var avklarad och vi stack in i skogen så stack även Emelie iväg. Jag behöll mitt tempo vilket också visade sig vara Petras tempo.

Vid ca 2 km började jag få magknip. Något som kan ske och som brukar gå över efter någon km för min del. Dock inte denna dag. Efter ytterligare 3 km vid 5km så funderade jag på att bryta då magen bråkade som mest. Här beslutade jag att slå av på tempot då jag hade verkliga problem med att ta i ordentligt. Kilometrarna gick och jag släppte förbi de löpare som kom ikapp. Vid 8 km så ökade jag på lite och sprang hyffsat fort någon kilometer innan jag blev straffad av magen igen och fick sänka tempot igen. Men vid 11-12 km så hade bekvämlighets tempot och löpglädjen om inte segrat så iaf fått överhanden och jag ökade på framåt 15 kilomter så kändes det riktigt ok, visst magen gjorde sig till känna men nu var det ju inte så långt kvar till mål (i detta fall inte mållinjen utan dasset) Så jag rusade på.

Det var en riktigt skön känsla att komma fram till Brudarebacken och se att samtliga som var i backen då gick. Visst den var ju lång, men inte så brant så här var det bara att kuta på, om så många gående som möjligt (banorna hade vid det här laget gått ihop med den kortare 12 kilomtarn) Så var gott om löpare. På toppen dansade jag lite "Rocky dans" Och sen bar det av nerför mot mål och varvningen. Varvningen en extra slinga på 2,5 km gock som en dans och jag mosade på hela vägen in över mållinje och raka vägen in på dass.

Så var loppet över och ja, det var ju säsongen sämsta placering och nog sämst genomförda lopp av mig, men så NÖJD jag var. Om det var på grund av den plyometriska (central stimulerande) utmaningen som bansträckningen skapade eller om det var för den härliga stämningen och underbara miljön jag just passerat det vetta tusan, säkert någon kombination. Men riktigt nöjd är jag iaf. Det var 21 riktigt tunga och sjukt roliga km. Och jag är galet revansh sugen då jag vet att jag kan det här så himla mycket bättre. Men det var inte min dag helt enkelt.

Får även tacka samtliga inblandade för det mycket trevliga "efter hänget", verkligen grädden på moset, en riktigt go dag helt enkelt. Och riktigt bra jobbat Allesammans.





 Veckans andra höjdpunkt en heldag med Jonas Colting kommer som ett eget inlägg, nu ska det iväg och jobbas.