STT Globen, en trailpärla i city VS Volvo tiden, en käftis från förr.

 

Efter en vilodag på fredagen så kom jag och Annica ut på en mysig löptur på lördagsförmiddagen följt av lite slappt simmande i sjön en ritkigt härlig förmiddag. För att sedan åka iväg och hälsa på vänner som det var alldeles för länge sedan jag såg och följa upp med mat och biobesök.

Så riktigt väl laddad inför inför söndagens 21 kilometers traillopp var jag. Lite race mage sådär som det ska vara. Men också en aning orolig, då jag känt av min nackskada en del nu de senaste veckorna, framförallt på mornarna men trodde nog inte att det skulle vara så farligt.
Jag hade fel, riktigt fel..

Vi anlände i plats vid Globen lite i senaste laget men på bra humör och vid gott mod. Han hejja, snacka med och lycka till önska en hel del sköna medlöpare. Innan startsignalen gick. Det kändes bra, sarten var rätt kontrollerad och inte riktigt någon tjurrusning, så jag hade inga problem att hänga med där framme runt top 15-20 någonstans. Än så länge hade det dock varit sjukt lätt löpt då underlaget varit tråkig slät asfalt.

Snart så tog sig dock bansträckningen in på de härliga stigarna och et var då det började kännas skumt. Löpglädjen kom smygande men också känslan av att det inte riktigt stod rätt till. Jag snubblade till lite väl mycket och visst så rörde sig väl marken lite. Illamående och yrsel började ge sig till känna allt tydligare. Jag sprang på men efter ytterligare 1 kilometer som dessutom varit hyffsad snäll men gått uppför Hammarbybacken så tog jag beslutet att det inte var min dag idag.

 

Jag stannade där uppe på toppen och hejjade på mina härliga löparvänner som en efter en tog sig upp på toppen för att passera och fortsätta. Det kändes lite vemodigt och jävligt bittert. Men för att ändå få ut något av dagen och försöka vända all den negativa energin som bubblade så inväntade jag Annica för att fråga om jag fick springa med henne resten av sträckningen och kanske kunde jag vara till lite draghjälp i alla fall.

Hon blev förvånad över att se mig stå där, men visst fick jag göra henne sällskap. Vi löpte på. Och hon kämpade som aldrig förr, det var härligt att få vara en del av hennes tur och tävling. Då jag redan hade lagt min bakom mig.

Vi tog oss runt Annica är grym! Och jag fick mig ett riktig mysigt långpass på 21 km även om jag stundtals kände mig full när jag sprang, yrslig som tusan för att vara på gränsen till att kasta upp i nästa stund.
Visst stundtals gick det riktigt bra och jag kunde njuta av omgivningarna för Salomon Trail Tour Globen är verkligen en härlig bana. Upp och ner mest hela tiden och på sjukt mysiga stigar. Banan känns snabb men samtidigt jobbig nog för de flesta ska hållas tillbaka lite. 

Det vart en härlig dag i Stockholm, helt klart och ett riktigt bra arrangemang. Men skulle det vara något så skulle det vara det faktum att det inte fanns någon sjukvårdspersonal som hade någon form av atihistamin eller liknande. Det var ju ändå ett traillopp dessutom ett med en sträckning över ett par jordgeting/bi bon. Känns ju som lite av en overkill att sjutsa folk till södersjukhuset pga bi stick och lite svårt att andas. När en tablett eller två hade hjälpt i alla fall mig betydligt smidigare.

 

Bitterheten så här efteråt känns större än den gjorde i går. Jag har sedan jag flyttade upp till Falun det senaste halvåret, knappt känt av min nacke och dess biverkningar. Men att en månads jobb på Volvo i Eskilstuna nu i juni kan rasera allt och förstöra så mycket på så kort tid. Det känns helt galet. Helt fel. Att sen inte grund orsaken till den arbetsolycka som jag råkade ut för har blivit åtgärdad så här 1,5 år senare det är rent ut sagt patetiskt dåligt. Jag undrar hur långt det ska behöva gå innan den blir genomförd. Ska någon behöva komma än mer till skada eller till och med avlida innan detta sker. För att jag blivit skadad för livet och att varor för tusentals kronor går sönder verkar inte vara tillräckligt.

Men nu tänker jag inte skriva mer om Volvo eller min bitterhet. Det är sogligt att männsikor blir sedda som sifrror som kostar och som ska producera och inget mer eller mindre. Det är skönt att lämna sig det bakom mig och gå vidare, gå vidare mot ljusare tider, bättre tider.

Så just nu är siktet inställt på torsdag då jag ska springa Vansbro terrängmarathon. Det ska bli riktigt kul och där har jag inte sprungit förut. Det känns som en härlig utmaning och jag vill verkligen göra en bra tid. Tack Annica för påskäggspresenten.