Säsongs premiär!

Snart så..

Det är nedräkning och fullt fokus på vad som komma skall. Det är inte många dagar kvar nu. Nästa torsdag så far vi ner mot skåneland. Förhoppningsvis så blir det deltagande i pannlampslöpningen utmed Kullabergs branter och Nimis ljuvliga strand (läses: hemska, karga kustremsa) redan på torsdagskvällen. Ska bli underbart skönt att komma iväg och riktigt grymt att Annica också ska med och tävla och att morsan och farsan möter upp där nere då även farsan ska tävla.

 

Vi räknar med en soft hängar dag under fredagen och ordentligta med laddande inför lördagens utmaning och riktiga tävlings premiär för säsongen. Jag vet, jag är lite tjatig men det är inte vilken premiär som helst, det är förutom säsongs premiär även ultra tävlings premiär. Galet spännande! Kullamannen Himmel, Hav & Helvete här kommer jag.

Det känns som en gedigen utmaning och ska bli fantastiskt kul. Alla bitarna är långt ifrån på plats, såsom tävlingstempo och utrustning återstår att fixa och finurla med. Men det är svårt när banans sträckning är så som den är och när och hur det går att fylla på eller tempomässigt dra på.

Men i helgen som var fick jag i alla fall till ett ordentligt långpass. Tidsmässigt så var det på pricken vad som eftersöktes, distans mässigt så kunde vi allt ha hunnit lite längre. Men den mara vi ändå fick till längs Gästrikeleden mellan Medskogssjöns camping och Rönnåsstugan och tillbaka dög gott. Både trytande energi och ömmande kroppar pekade på att det räckte som ett distans träningspass. Ett av de hetare samtalsämnena på vägen tillbaka var käk och inte helt otippat eller oförtjänt så blev det pizza på vägen hem i Sandviken innan vi for vidare åt var sitt håll, Per till Gävle och jag till Falun.

 

Att det blev just Gästrikeleden som distanspass berodde mest på att jag och Per (som har en ny sidan nu också) även skulle passa på att reka ett eventuellt kommande arrangemang. Att Per kan omgivningarna och leden betydligt bättre än mig spelade även det in. Och bättre löpsällskap är nog svårt att hitta. Vi höll som oftast ett skönt prattempo och ökade på när det blev för mycket löpglädje i benen och stigarna snirklade snabbt fram över stock och sten genom lera, tösnö och kärr. Tempot skönk betydligt när det blev allt för bökigt, brant i överkant och balansövningar deluxe. Ett par felspringningar men annars en bra tur. Kanske lite tyngre och tidsmässigt längre än vad vi tänkt men det var nog ändå till det bättre med Kullamannen i sikte.

Träningsmässigt så ligger jag nog rätt bra till ändå, kroppen känns ganska bra anpassad för den kommande utmaningen. Menar hade ju ingen som helst värk eller träningsvärk efter söndagens terrängmara. Jag var lite låg på energin under måndagen men inte värre än så.
Det är de kortare loppen lägre fram under säsongen som jag nog skulle behöva jobba lite mer på tempot inför.

Ses snart