Spartan Beast London 2012

                                                 
Ja, nu var det gjort ;P

Jo jag överlevde och faktiskt utan allt för stora blesyrer, benen ser ju ut som om de varit med om något som Freddy Kruger skulle ha kunnat åstakomma och lite rispor och blåmärken här och var, men inget allvarligt.

 Det var alltså i  söndags som det var dags för säsongs avslutning för min del och det på Brittisk mark. Jag och Annica hade tagit ledigt och fixat så att vi skulle få en lång weekend i London och göra en avstickare ut till Kent på söndagen där Loppet skulle gå av stapeln på och i området kring "Racerbanan" Brands Hatch Race Circuit. Annica stod över det här loppet, men var ett fantastiskt stöd och börjar bli riktigt vass med kameran om jag får säga det själv. Hon har tagit de bilder som det inte står annat på.

Vi han med en hel del härligt ätande, turistande, fixande och hängande, bland annat så var vi på "Spamalot" musikalen gjord från Monty Phytons "the Holy Graal", riktigt kul. Vi åt riktigt bra på La Porte de Indes och såg en hel del spännande innan det var dags att hitta tävlingsandan och ta sig upp ur sängen vid 0500 tiden på söndags morgonen för att ha en chans att finna vägen ut till tävlingsområdet.

 

Ja det var lättare sagt än gjort att ta sig och att hitta dit. Vi hade efter en hel del förklarande och visande av kartor fått tågbiljetter två tredjedelar av vägen ut på landsbygden den sista biten hade vi inte fixat så var ganska så inställde på att få jogga de mellan 6 och 7 kilometrarna till Racerbanan från tåget, och då borde vi hinna till min startgrupp. Det var väl kanske inte det optimala upplägget inför ett 25 kilometers lopp men jaja..
Det löste sig dock då vi på stationen stötte på ett par andra härliga löpare som också skulle dit och vi delade på en taxi i stället. Riktigt bra löst!

Vi han i god tid och strax efter kom även våra vänner som även de tagit sig dit från Sverige.Vi fick startnummren skrivna både i pannan och jag på magen. Ja magen då jag dagen till ära då det kändes mest "Spartan" tänkt köra barbröstad. Visst det är i slutet av november och inte den varmaste dagen. Men solen sken och så länge man utförde fysisk aktivitet i solen så borde det fungera.

Till själva loppet då.

Det började med att startgruppen trängdes ihop i startfållan och sen kördes det igång med Spartan musik (tänk filmen 300) och en peppig starter tog orda och vi var tvugna att svara på dennes stämnings tal med frasen " I am Spartan" efter ca den 8:e vrålande upprepningen och med en svulstig pepp stämning i hela folkmassan så utlöstes en rökridå över startfållan och starten gick.

Det blev en ordentlig tjurrusning till en början, men försökte ändå hitta ett bra tempo och en bra position, ja plats fanns det, då vi sprang på själva racebanan som inleddes med en ordentlig nerförs kurva för att sedan ta sats i en skaplig uppförsbacke. det var lätt och snabbsprunget om än stenhårt. Det var nog bland de hårdaste underlagen jag varit med om. De dobbar jag har på skorna jag sprang i för dagen kändes rätt igenom sulan. Fältet av löpare spreds snabbt ut. Det var två löpare som tog en rejäl ledning med detsamma och vi på platserna 3 - 20 skiftade friskt positioner med varandra.

 Vi sprang nog cirka 3,5 till 4 kilometer av banans 4,2 kilometer varv innan vi tog av och fortsatte i gruset på banans utsida. Då hade vi tagit oss förbi ett par enklare "hoppa över hinder" och ett vingligt klättra över hinder. Att komma ut i gruset kändes riktigt gött, jag hade ju hunnit tänka tanken att det kanske bara skulle vara asfalt och hinder under de inledande kilometrarna. Men ack så fel jag hade, från och med nu var det inte mer än högst några hundra meter asfalt resterande del av loppet.

Löpningen nu bestod av blött gräs, grus och en lerig stig. Stigen lutade mest hela tiden, antingen i sidled, uppför eller nedför. Med tanke på att vi var först så var den redan ovanligt halkig och jag kände mig bitvis som bambi, men försökte ändå hålla tempo. Vi tog oss snart in i skogsdungar på minimal stig eller helt obanat, lövigt och vackert, dock gott om dolda rötter, grenar och hål att halka på. Och vad som skulle visa sig vara en föraning om vad som skulle komma snart, slingerväxter med taggar likt rosbuskar, dock än så länge bara här och var och inget större problem.

Då och då avbröts löpningen av något hinder, tex hissa upp en sandsäck genom att med häderna snurra en pinne som snöret till säcken satt fast i, en ordentlig underarms mosare och att hålla tegelstenar i händerna med armarna utsräckta åt sidorna i 50 sekunder, eller grupperingar av hinder tex, klättra upp några meter på en smal repstege och klappa med handen på markering och ta dig ned för att sedan göra om samma procedur men på ett rep i stället och väl nere ta tag i ett annat rep och hissa upp en rejäl vikt till en markering för att få ta dig vidare. Fina ryggövningar detta.

Andra gånger så var temat lite mer balans inriktat, då löpningen avbröts för balansgång på slackline lina, följt av höga steg över uppspända rep (likt ett spindelnät) för att sedan åla under nästa nätkonstruktion och slutligen klättra upp i ett träd och klappa handen på en markering.

Löpningen på den här delen av banan var rolig och ordentligt varierad och kuperad med inslag av både naurliga och skapade hinder. Det var djupa lerpölar, motorcross liknande delar, ris, fallna träd, hoppa över eldgator (inte så höga lågor så om man inte trillade så var det lungt) och det som skulle visa sig bli det jobbigaste av allt de slingriga tagg växterna. De kom allt mer frekvent och allt tätare. tillslut så befann vi oss i mer eller mindre obanad terräng full av höga slingriga och fasligt taggiga växter, man fick verkligen lyfta fötterna men ohjälpligt så fastnade man i steget då och då, efter ett par tre kilometer i ett tätt svärande och blodigt led så kom vi äntligen ut från skiten, vilken lättnad! Detta var ett hinder som gjorde ont, jävligt ont men som framförallt tog på psyket, att fortsätta trots sargade och blodiga ben ovetandes om hur länge detta skulle fortsätta.

Tillbaka mot startområdet så och vad jag trodde åtminstånne en timma kvar minst så möttes jag av 2 höga väggar, den ena med lite fästen på, så den var ju ingen match, den andra utan fästen och efter över en timmas löpning såg rätt hög ut och benen inte allt för spänstiga, jag är ju dessutom inte den längsta killen heller så att förlita sig på räckvidd var inget alternativ, men på andra försöket gick det. på andra sidan var det balans övning på snurrande bom, inga problem. Sedan åla genom några meter rör och åter till lite skön löpning på gräs fält/plan.

                      

 Sen kom lite av en kondis del, här tog jag placeringar, först ta en ammunitionslåda i var hand (de var tunga, ordentligt tunga) transportera dess ett par trehundra meter bort runt markerning och tillbaka. Kuta vidare ett par 3 hundra meter till nästa stopp, grabba tag i ett däck och transportera det precis som ammolådorna, för att kuta vidare till nästa stopp ta en sandsäck och transportera den fram och tillbaka, genom god teknik och att kunna springa hela tiden trots vikterna tog jag placeringar. Lite längre löpning fram till nästa stopp, välta traktor däck. Tungt men jobba med benen och inga problem. Mer löpning.

Lerig/gräsig under taggtråds ålning var det som gällde nu, åtminstånne hundra meter och coren brände fint, upp och balansgång i sick sack tillräckligt långt för att det skulle bli svårt med fokus och att de små musklerna i benen skakade. Ner igen och krypande, hukande, ålande, på alla fyra under camonät. Kändes som om det aldrig skulle ta slut nog runt 300 meter, galet. Lite löpning igen.

Stopp för att kasta spjut (eller ja spjut det var något plastigt och rätt platt med en lång metall spets) träffade tavlan med fastnade inte så det blev bestraffning, dvs burpees så 30 st strikta för att sedan kuta iväg. En riktigt smal ålning i en mörk tunnel var näst på tu, ömmande core muskler. Upp och springa, kollade klockan och trodde att det var en stund kvar men att det var dags att öka på lite, så la in en växel och kutade på, kom runt en 90 graders kurva och vipps där var mål, va fan! redan, var min tanke. Men, men 3 hinder kvar först var det stakmaskinen 50 reps, den kör jag på gymet så inga problem.

 

 

 Åla på is undertaggtråd var en intressant upplevelse, dock var den ålningen inte så lång och jag trots klädval var såpass varm att taggtråden oroade mer än isen. Sen sista, den hala såpade väggen och ner till gladiatorerna. Väggen gick utan problem, och gladiatorn var rätt snäll, buffade på lite för att sedan försöka svepa benen på mig när jag passerade, stapplade till rejält men joggade till sist in i mål.

Det var ett kul lopp, det kändes att det var första gången det arrangerades i England och att de har en del kvar att lära till nästa gång. Distansen var nog inte så lång som den utlovade och inte för att vara gnällig men ett par kilometer med rosenbusks liknande obanad terräng är nog inte så bra gentligen. Plockade ut en tagg senast igår typ. Men som sagt det var ett en sjukt kul upplevelse och helt klart värt det.

 Några muggar vatten, innan hemfärd, och iordningsfixande  inför kvällens firande.
Mot nya äventyr.

Ha det!