Kullamannen

Hej, Hallå!

Ska börja med att be om ursäkt för att detta blev ett lite längre inlägg.

Då är jag ytterligare ett äventyr rikare. Känns riktigt fint!
Jag åkte till upp till Annica i Falun i torsdags där vi peppade och fixade tillsammans för att sedan lämna Falun och bege oss ner mot Skåne och Kullaberg på fredagen. Där vi hade bokat in oss på det vid det här laget fullbokade Salomon Trailtour stoppet "Kullamannen".

Braehus paus.

Braehus paus.

Vi tog oss ner till Jonstorp vandrarhem ca 15 minuter ifrån tävlingscentret. Det var väl investerade pengar. Då vi han med att instalera oss äta lite och ta en lång promenad i den ändå hyffsat ljumma kvällen. Att sedan få sova ordentligt och med lite sovmorgon och en ok frukost kändes som en god start inför själva tävlingsdagen.

Jonstorps Vandrarhem

Detta delstopp visste hur man skyltade.

Väl utcheckande så begav vi oss den där kvarten till tävlingscentret. Kändes bra i kroppen bortsett från vänster vad som jag "sträckt" eller något sånt, lite på tordagens nedvarvning efter lite lagom loj backträning. Efter att ha hämtat nummerlappar och kännt det där härliga tävlingspirret smyga sig på så stötte vi på den alltid lika trevliga "trail Per". Han hade lite koll på bansträckningen och bekräftade saker som vi hade hört av andra. Dock så var fortfarande extra slingan "Dödens Zon" som vi skulle springa svår att få en vettig bild av, att det skulle bli jobbigt det hade vi insett. Men hur skulle det se ut, och hur mycket skulle man våga ösa på de första 12,4 kilometrarna? Frågor som vi först några timmar senare skulle ha svaren på.

Vi laddade lite med eget pepptalk i bilen och ombyte till tävlingsställen, något som nästan alltid får mig i rätt läge och tända till lite extra. Sen bar det av mot start, vi joggade och värmde upp, min vad kändes inte ok. Men kändes inte heller sämre av att köra så jag beslutade att satsa på att springa bort det onda och förhoppningsvis finna löpglädje och få det "plyometriska endorfin släpp" som jag brukar få om bansträckningen är som den skall under ett "trail lopp".

Jag ställde mig i främre delan av startfältet men ändå med 100+ löpare framför mig. Första 400-500 metrarna höll jag mest min position, men då det kändes som om väldigt många inte hade särskillt mycket trail vana så upplevde jag det som att det gick lite väl långsamt, jag ökade på och började ta mig förbi folk. de första 2 kilomtrarna var lite leriga och trixiga, riktigt kul och i en härlig skog på en mysig stig. Sen började det blilite små kuperat. Löpglädjen smög sig fort på och vid vätske kontrollen och "Fyren" vid ca 5,5 km så hade jag som jag upplevde det bara passerat löpare men fortfarande inte sprungit på en särskillt ansträngande nivå. Här var jag ikapp en barbröstad kille som hette Micke,(det visade sig vara "Stigarna Micke" vars blogg jag läst en del och som har skrivit en riktigt trevlig text om loppet) han verkade hålla ett rätt lagom tempo och skulle av nummerlappen att döma också springa dödens zon. Så jag höll mig i närheten av honom.

lånad av www.mina-utmaningar.blogspot.com

Vid 6-7 kilometer började det bli lite mer kuperat, och vi stötte på några sluttningarn som var såpass branta att springa inte lönade sig utan tillämpandet av raska långa steg var det optimala. Fortfarande så passerade jag och Micke löpare. Vi höll ett gott tempo utan att det kändes särskillt ansträngande. Det var först vid ca kilomter 11 som jag kände det som om att vi blev omsprungna igen och det var bara av ett fåtal löpare. Och för dem underlättade jag och hojtade att vi minnsan skulle springa längre och hade inte lika bråttom med att spurta.

Här någonstans så klev jag ordentligt snett och hade svårt att stödja ordentligt på foten de följande  500 metrarna. Sen började det kännas lite bättre, lite klumpigt, men bättre. Sista kilometern på 12,4 slingan var snabb och lättsprungen och löpglädjen sprudlade. Jag och den barbröstade killen sprang i mål (eller snarare in för växling till nästa slinga) Sida vid sida. 28/29:e plats. Här var han dock sjukt mycket snabbare än mig iväg. Jag dog god tid på mig med nummerlappsbyte och såg till att dricka ordentligt.

Här blir det lite svårare att hänvisa till kilometer avstånd då denna slinga helt saknade kilometer uppmärkning och jag saknade klocka. Men den första biten var riktigt lätt löpt och mysig, vaden tänkte jag inte på och fotleden ömmade bara nämnvärt. Sen började det gå nerför... mycket nerför. Och väl nere så möttes jag av Nimis strand. Vilket inte var en sån strand som jag tänker på när jag tänker strand. Utan stenar, först lite mindre som rörde sig när man sprang på dem. Och sen blev de större för att bli såpass stora att de gick att trilla ner i mellan om man klev fel. Här hade jag total brist på löpvana och teknik. Och blev omsprungen av 2 löpare som retligt lätt kom ikapp  mig och förvann. När väl detta "Psykbrytar löpande" ca 500 meter senare så vartill ända så var jag framme vid Nimis monumentet och slingan tog en tvär vändning uppför.

Fotstukar underlag, men ack så mysigt.

Strandlöpning.

Klättrandet började. Här var det inte tal om annat än att gå uppför. Man kunde inte se vart backen slutande och den snirklade sig vidare allt högre upp. Tillslut så hade jag nått toppen. Och fick äntligen, ja det kändes faktiskt så, äntligen springa lite igen. Glädjen blev dock inte långvarig. Efter att mer halkat än löpt eller klätrat nerför en smal ravin så var jag jag återigen nere på vattennivån, den här gången bara för att nästan omedelbart få vända uppåt igen. Synen jag möttes av här var rätt tung för psyket. Det lutade, det lutade riktigt mycket och jag kunde se åtminnstånne 6 andra löpare som kämpade sig uppför och av allt att döma så såg det ut att gå overkligt långsamt. Jag förstod att detta skulle ta tid och bli jobbigt.

Banprofil inklusive "dödens zon" ur perspektiv på tid och inte distans. Vid ca 70 min börjar DZ.

Cotopaxi. Här började min skalle tänka på när jag för 2 år sedan besteg världens störta aktiva vulkan i Ecuador, Cotopaxo och hur vi gick/klättrades uppför i 10 timmar (5897möh). Efter att ha undvikit att bli träffad av rullande stenar och från att halka och ramla ner, helt tappat känslan av att det var en tävling och övergått till att fokusera på att ta mig upp så kändes det underbart när jag återigen var uppe på något som kändes som en topp. För här visste jag att det inte skulle bli något mer än att löpa ner den sista kilomtern till mål.

Cotopaxi bestigning 2010

De sista ja vad de nu vart på "Dödens Zon" 5-6 kilometrarna tog längre tid än de första 12,4 kilometrarna gjorde. Jag hade svaret på min fundering över hur jag skulle lägga upp loppet. Jag hade kunnat mosa på betydligt hårdare de första 12 för det hade inte påverkat "löpningen" i "Dödens Zon" då det var så lågintensivt och jobbigt/frustrerande på ett helt annat vis. Det tog bort en hel del av löp tävlingen med bonus sträckan, men gav det hela en ordentlig touch av äventyr.

Målområde.

Efter att ha snackat lite mer med "Trail Per" och kollat hur det hade gått för honom, bytt om och druckit ordentligt så tog jag mig ut för att möta Annica som fortfarande var ute på sista slingan. Hon kom ganska snart och med några peppiga ord och några rediga klunkar vatten från Camelbaken jag hade med, så sprang vi den sista biten till mål tillsammans. Hon är häftig! Är fantastiskt att göra detta ihop!

Det blev en 11:e plats på totalsträckan. Jag är nöjd. Men vet att jag hade kunnat göra första delen betydligt snabbare. Den andra delen var mer upplevelse/äventyr än löpning. Men riktigt kul att ha gjort.

Vi var hemma i Eskilstuna igen frammåt natten. För en ordentlig natts sömn och en efterlängtad dusch.

Ser fram emot nästa deltävling..