Kullamannen Trail Camp

Nu är det dags.

 Jag har hunnit smälta förra veckans, eller snarare förra helgens lilla äventyr.
Då var jag nämnligen iväg på Kullamannen Trail Camp.

Jag ska börja med att TACKA! Micke - Stigarna som tillsammans med Salomon annordnat campet. Det var toppen och i allt från löpning till käk och boende.

En upplevelse utöver det vanliga. Vi sprang, umgicks, käkade, och mådde kanon hela helgen lång.
Jag åkte från Falun tidigt fredag morgon för att hinna i tid till Arild och Rusthållargården nere på Höganäs kusten några mil från Helsingborg.

Jag han ner utan problem, och oj så skönt det var att få kliva ur bilen komma i ordning på rummet och göra sig redo för en timmas välkomstlöpning. Vädret var fuktigt och fräscht, det fanns massor av syre att insupa och läget precis vid vattnet tillförde ytterligare känslan av att vara vid liv. Kroppen vaknade till ordentligt och det tog inte många minuter innan de stela bilkörar benen var ett minne blott. Vi sprang en ganska snäll runda så här inledningsvis. Det var lite som första dagen ska vara, vi var ju där allesammans för att vi delar samma intresse. Löpningen gick lätt, man kikade på varandras teknik och prylar, tempot var pratvänligt i allra högsta grad och vips så var det dags vända tillbaka.
Nu var det lite mer fria tyglar hemmåt som gällde och vi satte av i ett betydligt mindre pratvänligt tempo men konversationen fortsatte i stötiga meningar. Den lätt kuperade och lite lagom knögliga vägen tillbaka tillät en bra fart och med tungan rätt i mun kom vi hem hela och redo för bastu, bärs och bubbel innan maten. Maten, en redig buffé smakade allt för väl och efter en lång dag var det inte svårt att rulla upp till rummet i stugan och i säng. Och tänka sig att Kullamannen generalen Per hade gästat oss undermiddagen med skrönor/sanningar och storslagna planer.

Lördagen inleddes med en omtalat grym frukostbuffé, närproducerat ut i minsta detalj och givetvis ekologisk. Det var faktiskt lite synd att jag ätit så mycket på buffén kvällen innan, men oj vilken bra start på dagen. Efter en stunds häng och fixande så samlades vi för förmmiddagens löppass. Ett pass där vi skulle jaga höjdmeter. Något jag hade sett fram emot lite extra då jag är tämligen förtjust i backar, stup, branter, uppförs grisande och nedförslöpande. Vi följde kustremsan åt motsatt håll än dagen innan och snart så befann vi oss bland bokskogar och jag kände igen mig allt för väl från förra årets lopp. Snart skulle det bära av nerför och mycket riktigt så började marken försvinna och stupa nerför allt brantare för varje steg och fokusen på vart jag skulle kliva blev allt viktigare. Det blev lite lättare när vi nådde Nimis trappa och snart stod vi nere på Nimis mäktiga sten strand och beskådade Lars Wilks konst. Men springer man ner ska man ju upp igen och vice versa. Så med klättersugna ben så bar det av uppför och efter lite flås så var vi snart på väg längs de snabbsprugna bokstigarna hemmåt igen. det blev en rejäl dos av höjdmetrar och en skön tur på en och en halv timma. Nu var det dags för dush och lunch innan eftermiddagens långpass.

En smaskig lunch och ett par timmars häng senare så står vi återigen redo. Denna gång tar vi bilarna för att kunna starta på ett lämpligare ställe och spara mer tid till den roliga löpningen än att använda löpningen som ett transportmedel dit. Vi börjar vid Mölle fyr och dess storslagna omgivningar. Vi tar oss till och förbi så väl Håkull som Helvetesporten och hinner med en liten paus och fika nere i Ransvik innan dess.Vi tar oss en titt upp hos Kullamannens grav, ja det är en ljuvlig eftermiddag, löpvänlig som tusan, jag har lagom på mig och lagom med mig. Detta är en löpupplevelse som blir svår att toppa. Det börjar bli dags att bege sig hemmåt och i och med att vi känner till vägen hem ok eller iaf nästan så kändes det bra att tolka det som fri fart läge och jag drog på. Det var skönt att få upp ett behagligt flås och stå på lite. Den här delen av Kullaberg är varierad som bara den, ruskigt lättlöpt men sakmtidigt tekniskt och med naturliga hinder i form av klippor, staket, hagar och ett par lättare steg klättring här och var. Att bara sätt fart och uppleva löpglädjen här är helt magisk och svårt att misslyckas med.
Väl tillbaka så väntade bubbel, bärs och bastu. De tre timmarna löpning och högen med gjorda fallhöjdmetrar satt fint i kroppen, även om tröttheten uteblev. Kvällens buffé hade blivit utbytt mot en lyxig trerätters där påfyllning (likt buffé) satt som ett smäck och återigen var det alldeles för lätt att äta lite för mycket. Men det var ju så gott och kroppen ville ju ha sitt efter dagens timmar med löpning också.

Ytterligare en bra natts sömn och efterlängtad frukost buffé, denna gång visste jag ju vad som väntade. Sen lite gassande på terassen, snack och häng innan campets avslutande löpning. Det skulle bli en enkel tur och på det stora hela blev det så. Ett par hundra fallhöjdsmetrar och en rejälbit löpning över sten och klippor längsmed vattenlinjen kändes fint i ben och core men genom hagar, längs med stig och över grusvägar så var det lätt att sträcka ut ordentligt och låta benen få njuta av helgens sista tur. Väl tillbaka så satt det fint med en ordentlig lunch innan det var dags att ta adjö och börja den långa resan hemmåt igen. Men med vetskapen att jag kommer att vara tillbaka just här om mindre än en måndag igen så känns det mest peppande och spännande.

Jag hoppas att det är ok att jag lånat en och annan bild av er andra som var med på campet och för de som vill läsa mer och kika på fler bilder och ta en titt på Stigarna där det finns en riktigt målande återberättelse av helgen.